vintage romantique - couple
Always touch, get rid of the tv, and other sage advice from this impossibly cool couple who have been married for over 30 years.
A photographic history of male affection.
The DIY project took the pair just four weekends of work.
Allow us to take a moment to imagine a planet where 'old' is the new 'everybody.'
Jag läste just inlägget som hette imorgon och som handlade om vad jag hoppades på inför idag. Flera saker blev sanna, som att Mikael gjorde soppa, att jag visade ett plagg (en vinröd långärmad sidenaktig blus med lite rysch vid halsen), att jag i alla fall skrev ett kort till Jonte (fast det var inatt, eller igår natt, fast imorse på klockan, vad det nu heter), att vi såg på Diagnoskampen (och ME fanns med som alternativ idag också, nästan varje gång!), att vi skämtade med varandra (fast det hade jag inte kommit ihåg att önska mig) och att jag fick ett meddelande från en jag älskar. Det hade jag inte heller önskat mig, men blev väldigt tacksam för. Men inlägget började bra, det är en fin tanke (som jag fick på Pinterest) att önska sig saker inför dagen som kommer och se hur mycket av ens drömmar som kan slå in på små eller stora sätt. Men sen blev det väldigt självcentrerat om min sjukdom igen. Jag har ju behov av att bearbeta saker, men det blir ju en förfärlig blogg om allting handlar om det! Jag minns mormor med all värme och kärlek som går, men jag minns också hur hon mot slutet pratade om sina olika fel och vad läkarna hade sagt osv. Så som gamla människor blir och gör. Och jag inser det och dömer ingen, men jag vill inte bli sån än. Mikael måste kunna prata om annat med mig, och det gör vi tack och lov. Men jag blev återigen ledsen idag för att jag skulle vilja ha stor fest på vår bröllopsdag och för mitt 25-årsjubileum med ME. Men jag kan inte ha fest, ens om den gjorde sig själv, för jag klarar inte att mingla. Ett par personer går bra, men inte 40 pers som jag drömmer om, alla som var med på bröllopet. Och det är svårt för mig att acceptera, och jag måste prata med nån om det, men det är inte rätt sätt att blogga om det. Jag vet att ni älskar mig, men man kan inte fresta på hur mycket som helst. Så jag ska återigen göra en ansträngning att skriva om mig, men inte så mycket om min sjukdom. Jag borde verkligen prata med en psykolog, men nu hade jag väldigt dålig personkemi med den nya på Sköndal, så jag får försöka igen med psykiatrimottagningen. Annars finns det ju numera psykologer på nätet. Det kanske skulle funka. Och så kan jag prata om roliga, viktiga eller knäppa saker här. Och det finns så mycket som förvirrar mig. Man vet inte ens om man kan tro på nyheterna längre. Så kanske behöver man stanna upp, andas lite, och tänka efter vart man är på väg. Med rubriken menar jag att jag är tacksam för att det finns människor som bryr sig nog mycket om mig för att läsa vad jag skriver, och att jag är tacksam för det. Men också att det är en gåva att förvalta. Inte att man behöver göra sig värdig andras kärlek, men man behöver ju inte göra det onödigt svårt för folk heller. Sen har jag en rolig sak, rättare sagt tycker jag den är rolig och det ör ju ingen garant för nåt. Mikael kallar ju bara sina barn och sin syster för deras smeknamn, annars säger han alltid folks hela namn. Jag tycker inte Micke passar riktigt på Mikael, så jag säger alltid hela hans namn också. Mikael är ett vackert namn, Micke är inte fullt lika vackert. Och jag kallar honom för älskling ibland, men i princip tycker jag såna där kärleksord låter lite töntiga. Jag är egentligen ganska oromantisk av mig och ord är viktiga så babe kan jag inte komma undan med utan att garva. Men jag har ett smeknamn på Mikael. På franska säger de typ mon chou-chou, som betyder mitt kålhuvud men används som älskling. Och franska är ju ett högtstående språk, chou slår ju babe varje dag i veckan. Till saken hör att Mikael ibland har kalla knän. Så nu heter han Michel froids-genoux (eller Mikael knä-kalle, eller alltså Mikael med de kalla knäna). Min froids-genoux är inte världens komplimang, men det är inte kålhuvud heller, men det låter vackert och Mikael är ett sånt geni att han kan nog mycket franska för att förstå mig första gången jag kallade honom för det. Jag tror jag vågar slå vad om att ingen har ett lika konstigt smeknamn på sin älskade. Men det är mitt, och hans, och då är det bäst. Förresten hade Mikael lite lågt socker (inte så lågt så jag märkte det, men han möter ju jämt nuförtiden och fångar upp det innan han har börjat bli konstig) och ville inte äta dextrosol. Det förstår jag. Som söt krita, fy. Men han hade köpt zoo tablettaskar och tänkte att det var angenämare än druvsocker. Han frågade mig om jag ville ha en, och innan jag ens hade bestämt mig för om jag skulle säga nej men ändra mig, för att jag ville ha, men egentligen är jag ju fet, så sa han Tydligen :-) och kastade en åt mig. Så här har vi mannen som påstår att han har neuropsykiatriska problem med att läsa folk, och så läser han vad jag kommer att komma fram till om några sekunder. Det var Kiera-PP ikväll igen på nån filmkanal och det är nog fjärde gången vi tittar på delar av den och han börjar lära sig karaktärerna och inte bara att de friar till varandra i hela den filmen, men att det förekommer en del frierier, visst, men att det är tre som är viktiga, de som Lizzie får, (plus 1b till skillnad från 1a) för att Jane Austen säger nåt med alla de frierierna och som är viktigare än pusselull, nu blir de kära. Och om vi bara får se på den ett par gånger till så kommer han att se den som en kritik av samhället och inte bara en romantisk tjejfilm. Då kanske han får chauds genoux. Som befordran alltså. Time will tell. Men det fröjdar mitt hjärta att vi snart har varit gifta i 10 år. Bästa 10 åren av mitt liv. Min kropp har haft 10 bättre år, så en kombination vore najs. Det är nåt visst med att bli tittad på. Gammal fet tant i rullstol får inte höga poäng på swimsuit competition. Och inte klankar jag ner på Mikaels kärlek eller hans sätt att se på mig, men det var en annan sak när jag hade former men inget fett. Nu är ingen intresserad av att titta på mig och det är också en sorg, en förlust. Men i jämförelse med att ha Mikael vid min sida så är det ett yttepyttelitet pris att betala (inte för att de har något orsakssamband). Men just det, om jag inte ska skriva om hur sjuk jag är ska jag inte skriva om hur fet jag är heller! Undrar om jag inte kan ha en fest ändå. Eller flera. Bara lite roligt! Snälla???
Stillness, quiet melancholy and spider-web fragility of the world Laura Makabresku has created in her photographs keep haunting me for weeks now. I discovered her photographs slowly, one by one, an…
Marc Fishman
He found fame in his teens with images of his native New York, then lost it again. A new film and show aim to give him the recognition he deserves
Male Bonding Through The Ages
Morrie and Betty Markoff, 103 and 100, say that there’s no particular secret to their very long marriage, other than tolerance, respect and luck. But why has Morrie never told Betty that he loves her?
Elbert McGran (E.M.) Jackson [American artist and illustrator, 1896-1962] Saturday Evening Post 12-1-1928 Oil on canvas E. M. Jackson Biography: www.curtispublishing.com/bios/Jackson.shtml ________ Complex restoration and completing cropped image by plumleaves
classicarte: Un couple par Ron Hicks.
Sheilah Beckett- Ribald Reader
Mourning is about learning how to live again once you’ve realized there are no more days, no more years, no more holidays after a loss. What can you do right now, today, to have more love in your life?
Dyke Action Machine, Gosh, We Always Knew Lesbian Families Rule, 1992 (1193.2000) John Loengard, Florette and Jacques-Henri Lartigue, 1981 (189.1987) Bill Wood, 50th Anniversary, 1956 (2010.14.183)…
more paintings
A moving collection of iconic photographs from the last 100 years that demonstrate the heartbreak of loss, the tremendous power of loyalty, and the triumph of the human spirit. Warning: Some of these will make you weep.
Written on the back… 'Aunty Mary and her “friend” Ruth, 1910'
Neu entdeckte Fotos zeigen die große Choreografin und Tänzerin Pina Bausch während der Proben. Ein Blick hinter die Kulissen, auf die Geburtsstunde des Tanztheaters
'Annie's Tryste' John Faed (1819–1902) Royal Scottish Academy of Art & Architecture
Feeding the Swans by Frédéric Soulacroix
Discover the artistry and vision of famous photographers who have captured the world's imagination through their lens. This article delves into the lives and
When you think about war it’s usually not in a great context. There’s fighting, shooting, and all manner of horrific existential crises that occur, but for the men and women who are in the military not every day is a dour trip in heavy equipment and we’ve got the visual proof.
Evil magnus protocal objects I love you
